torsdag 24 november 2011

JAG TÄNKER INTE ENS FÖRSÖKA

Chefen innan gårdagens lunch (vi pratar, men tittar och knapprar på våra datorer).


- Det händer inte särskilt mycket på din blogg du...
- Jag vet. Tänker på det hela tiden. Det stressar mig. Jag aviserade att "Ledig lillebror del 3" skulle kommit upp i fredags. Försenad nästan en vecka. Skandal.
- Lägg upp nåt. Annars tappar man intresset. Det räcker med en bild. 
- Du vet att jag måste ha en utläggning till.
- Det behöver du inte.
- Jag förstår att jag inte måste. Men känslomässigt tar det stopp.
- Då får du träna på det.
- Kan inte. Och jag vill inte.
- Du måste. Lägg upp den där bilden du tog när vi var nere i tunnelbanan. Den på reklamtavlorna.
- Jag kan inte bara lägga upp den utan text.
- Jo det kan du.
- Folk kommer inte fatta.
- Jo det kommer dom.
- Nej. Det känns meningslöst.
- Du (två ögon spänns i mina) en bra skribent klarar sig på en rubrik.

onsdag 16 november 2011

DEN SOM VÄNTAR PÅ NÅGOT GOTT

...får tyvärr vänta lite till.


Jag har tagit på mig för mycket att göra efter jobbtid och uppdateringen av detta forum har därav blivit lidande. 

Om någon därute fortfarande tänker på min lillebror vill jag bara säga att han finns kvar och är ännu ledig.

"Ledig Lillebror - Del 3" har länge legat halvskrivet i utkast-mappen. Ambitionen är att det ska vara uppe på fredag. 

Ibland ligger det mig i fatet att jag är tvångsmässigt noggrann och långdragen. 

Men det går inte att göra något åt. I så fall på bekostnad av min psykiska hälsa och det vinner ingen på (dvs om jag skulle börja publicera halvhjärtade inlägg).

Så håll ut /Helena

torsdag 10 november 2011

DET KAN HÄNGA PÅ HÅRET

Utseendet är inte statiskt. Jag tänker det i tre delar. Den första är kontrollerbar. Förändring via kläder, accessoarer, smink.

(Lady Gaga, Jennifer Lopez, Claudia Chiffer i sminkade / mindre sminkade versioner)




Svårare är det att tämja tidens tand vad gäller människans naturliga förändring.

(Pappa 18 år, pappa 61 år)


(Mamma 18 år, mamma 61 år)

(Pappa 23 år med dotter, Pappa 62 år med barnbarn)

Rynkor och hudpåsar är till slut ofrånkomligt för alla.


Oavsett antal operationer.


Ålder, erfarenheter, vikt, bråk, barn, sprit, cigg, skratt och gråt bestämmer bara till viss del dess framfart, accelererande och mängd.


Utöver kläder och år som går, hänger upplevelsen av en människas utseende mest på dess hår.

Dvs huvudet och ansiktets hår eller icke hår. Skägg, mustasch, lugg. Eller inte.

Killen nedan till vänster skulle kunna vara min kompis. Gubben till höger en av pappas affärskollegor. Dock är det bara skägget som skiljer dem åt.
(I verkligheten grundare av framgångsrik reklambyrå).

Man behöver inte gå till en kirurg för att förändras till oigenkännlighet. Ett besök till frisören eller experiment-erande för egen hand kan räcka för att slumpen ska svänga av på en annan väg.


Det är fascinerande hur mycket utseendet / upplevelsen av en människa hänger på håret och förändras med det.


1986 var jag elva. En kompis hade ringt och frågat chans på en kille åt mig (frågat om han ville vara ihop med mig). Femte gången inom två veckor sa han ja.

Jag var så kär i David som jag trodde var möjligt i den åldern.


Ett par veckor senare. David skulle spela med sitt band. Spelningen ägde rum vid sidan av fotbollsplanen i Vreta Kloster där vi bodde. Scenen var ett gammalt avbytar-skjul. (Ungefär som det på bilden ovan).



Bandet hette Gyllene Tider. Det var ett fusk-band. Inte ens coverband. De hade snickrat två gitarrer och en bas på slöjden. Musiken kom från en bandspelare med stora högtalare.


David mimade till Per Gessle. De andra rörde sig själva och instrumenten fram och tillbaka. Bella och hennes kompis Maggie skulle få vara med och kör-mima denna kväll. 



Det var sensommar. Bella hade börjat sjuan. David också. Som även han var ett år äldre än mig. Jag hade gått från femman till sexan.


Med flytten till högstadiet och nya stora skolan i Ljungsbro hade Bella svårare att acceptera min efterhäng-samhet.

Själv insåg jag att jag dittills hade tagit samtycket av min närvaro för given.

Ett år i ålderskillnad blev över ett sommarlov till tio. Jag kände ett utanförskap. Och med det en släng av osäkerhet.

Veckan innan spelningen hade jag fått tandställning. Två metallploppar på framtänderma. På dem skulle jag fästa gummisnuddar.

På natten skulle jag haka fast en metallskena på två andra fästen som skruvats fast runt tänderna längst bak. En bred rem runt nacken skulle sedan spänna skenan.


Tandläkaren lovade att dragkraften efter ett år skulle fått tänderna att ställa sig rakt ner istället för ut. Därmed skulle jag kunna stänga munnen när jag ändå höll tyst.

Samma dag som spelningen hade jag en klipptid. Det var alltid pappa som skjutsade mig till Linköping för att gå till frisören eller köpa nya kläder.



Mamma hade alltid haft kort hår. Pappa hade alltid förespråkat kort hår. Kort är snyggt. Det ska vara kort, kort, kort. Ju kortare dessto snyggare. Det var hans mantra (och är fortfarande).


Jag hade axellångt hår och utstående tänder. Det hände att någon i skolan frågade om jag gillade morötter (för att vara taskig).


Tillbaka till salongen. Frisören tog fasta på pappas kort-besatthet. Det åkte av.


Jag tyckte det blev bra. Pappa tyckte det blev fantastiskt. Jag kände mig snygg i håret.

Innan vi åkte hem ville pappa gå till Gul & Blå. Linköpings enda Stockholmsaffär. Pappa köpte ett par skor till mig. Som de på bilden nedan såg de ut.


Tillbaka hem. Bella hade redan gått. Hon skulle repa innan spelningen. Tittade på TV med mamma och pappa tills klockan blev åtta.


Gick ensam ner mot fotbollsplanen. Hörde musiken när jag närmade mig. Det hade börjat skymma. På scen fanns två mindre lampor.

De mimade till Flickorna på TV2. Bella och Maggie såg glada ut. Mammas smink. Blå ögonskugga och kajal ut på sidorna. Den långa sidotofsen gungade.



David hade två små, svagt röda streck under högra ögat. Två ärr som inte gick bort. Efter tre låtar var det paus.

Jag gick mot scenen. Davids storasyster Jenny stod framme vid scenkanten. David böjde sig ner och viskade något. Jag var nästan framme. Jenny vände om mot mig. Hon gick snabbt och vi möttes. Hon hade en hälsning till mig. David gjorde slut. Han tyckte bättre om mitt gamla hår.


Tittade på Bella och hennes djävla tofsdjävel och Maggie med sitt utsläppta djävla hår och killarna i det djävla fjant-bandet med sina djävla träinstrument i ett djävla gammalt avbytarskjul.

Bestämde att det inte var mig det var fel på och gick hem.

---
(Epilog)

När pappa pratade om tjejer och kort hår syftande han alltid på tre tjejer. Mamma, Birgitte och Grace. Mamma kunde jag relatera till.



Med Birgitte och Grace var det inte lika lätt.




(Hade svårt att identifiera mig med dem)








Trots att jag blev dumpad ångrade jag inte att jag klippte av mig håret. 


Jag trivdes med att känna mig mindre brudig bland permanenterna.


Jag behöll det kort en längre period. Till sista skoldansen innan högstadiet för att vara exakt.



Skolamatsalen hade festats till för kvällen. Den dämpade belysningen sken av rosa smörpapper.

Jag hade köpt en ny tröja. Schackrutig från Impuls med texten "BASIC" i röda versaler på ryggen. (Samma tröja som jag har på mig på bilden här nedan)


Jag och tre från klassen satt vid ett bord. Det kramades och trycktes kroppar mot varandra på dansgolvet. I'm so in love with you sjöng Frankie goes to Hollywood.


Blev snart knackad på axeln. "Ska vi dansa?" frågade någon bakom min rygg.

Den tappade hakan jag mötte när jag vände mig om, samt skammen i ögonen sekunden efter hon insett att hon bjudit upp en tjej fick mig att börja spara.



Lagom till mitten av sjuan såg jag till pappas besvikelse ut som alla andra på högstadiet.