måndag 18 april 2011

FRANCES, ULLA OCH LILL

Syslöjd och träslöjd var lika roligt i skolan. Tills högstadiet då slöjdläraren blev snubbilurig.

Han ställde sig "i sked" bakom tjejerna för att visa hur man skulle stå för att såga rakt och stadigt. Trycket mot rygg och stjärt blev olustigt hårt. Inte kul. Jag och de andra tjejerna i klassen tappade lite lust att vara där. Tragiskt. Jag kunde varit bättre på hantera verktyg om han bara hade varit normal.

Jag har aldrig haft en symaskin. Jag kan ändå inte sy i stan. Det är för trångt. Jag syr på mammas 80-talare när jag är hos dem.

Där finns ett hus och ett rum med ett stort bord. Där kan jag stöka till och breda ut mig och vara helt ifred.

Under de förutsättningarna finns det risk att hamna i transliknande tillstånd. Världen utanför försvinner. Tiden tenderar att upphöra.

Det är först när någon knackar på rutan och skriker att det är kaffe eller mat som man vaknar. (Eller vin, som på bilden nedan. Frans med luva över ansiktet, Andreas på bänken, Bella och Ida).



Påskveckan 2009 tog jag fram min hög med 70-talstyger. Tänkte sy ett påsk-förkläde till Frances. Sydde två dagar non-stop. Visste knappt vad det blev förrän plagget satt på Frances.


Det blev en klänning. Med Lill-Lindfors effekt. Underdelen går att dra loss. Den sitter fast med kardborreband. 


Som vanligt gjorde jag misstaget att göra en för stor grej av överraskningen. 

Lade ett lakan över. När Bella lyfte bort det och Frasse såg klänningen tittade hon sig omkring och frågade var påskägget var? 
När hon insåg att det inte fanns något brast det. Tårar trillade och snor rann.


(Detta var alltså innan hon blev lurad / hjärntvättat att tro att vägen till en lycklig dagis-vardag går via långa, helst rosa klänningar och inte klättervänliga och slitstarka jeans).

Mini-mini-film. (Frances är här två år och tre månader).



Och så lite Lill:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar