RAPPORT FRÅN SOFO

Det är endast ett kvarter mellan vår lägenhet och Frances dagis. Snett mellan oss ligger en illa åtgången park. Det kryllar av råttor om Stockholms Stad inte förgiftar dem (och hundarna) som rastar där.

Framåt våren och in på hösten är det fest varje dag. Ofta ett jättegäng, alltid på samma plats. Många musikali-ska. Som åtgärd togs den kommunala parkbänken bort. Det är svårare att hålla låda på stående fot.

Nu har dock en händig söderbo tagit saken tillbaka med egna händer.

(Om någon skulle få för sig. Team Nu ska det bli andra bullar ligger ej bakom detta inspirerande påhitt). 

IBLAND KAN VERKLIGHETEN ÖVERTRÄFFA DRÖMMEN

Som för Kate och Johnny 1994.

WHIP IT

Mamma, här har du Willows video. Höj volymen till max och klicka på bilden så sätts den igång.

VI HAR INTE STANNAT, DET HAR BARA KOMMIT SAKER I VÄGEN

Kära P&L...

Det har varit mycket sista tiden. Både för mig och Ida. Tiden har inte räckt till. Bygget har bort-prioriterats.

Det hade varit korkat om Ida hade fokuserat på Frances lekrum istället för den utbildning som ni investerat massor av pengar i. Det håller ni säkert med om. 

Eftersom vi har tagit en kortare paus från byggandet har jag alltså inte kunnat berätta om några spännande framsteg på området. Därav utvecklingen från redovisande bygg-blogg till esoteriskt nonsens.

Slog upp ordet esoteriskt 2005 i samband med en artikel om Johnny Cash i Dagens Nyheter. Johnny log sitt esoteriska leende stod det. Ganska användbart.

Tanken har (såklart ofta) slagit mig, att om jag hade haft två barn nu, hade de antagligen ätit upp 85% av min fritid. Jag hade fått försaka det mesta som jag tycker är roligt att göra efter jobbet. 

Det är bekvämt att jag, som det är nu, kan välja när jag vill vara med eller utan ett barn.

Bara så ni ska känna er lugna, det går ingen nöd på Frances och Ida. Det är ofärdigt och aningen rörigt, men trivsamt på Bondegatan!

Förra vecka fick vi upp skrivbordet. Det blev mycket, mycket bra. Frances satt tyst i två timmar och ritade.

Har också varit hos glasmästaren och hämtat ut badrums-hyllorna. Göran ville bjuda på en bild denna gång. Han rökte. Jag tänkte, vilken fin bild.

Han släckte och började sms:a istället. Jag hade gjort likadant.

En kille från Katarina El kom och fixade vår "att-göra-el-lista". Katarina El är bra. Var ofta hos dem under de fem Model 70 åren.  

Nu finns det alltså belysning över diskbänken, fem fler kontakter, fungerande spotlights i badrummet, lampa i klädgarderoben och uttag för taklampa i Frances rum.

Räkningen är på väg till er enligt Ida. Glöm inte att vi bestämt att elen ligger utanför vår budget.

Edisons första glödlampa från 1879 och en modern och Thomas själv.

JAG FALLER FÖR LÄTT FÖR DINA KRÅKODILTÅRAR

Förra lördagen.


Frances sover över. På mitt initiativ. Det kan vara roligare att vara hemma en kväll om man ligger i soffan och skriver med Mac'en på magen samtidigt som en liten människa säger konstiga saker utan att hon vet om det.




Ha någon som sitter på golvet nedanför soffan som tvättar mina Fisher Price-leksaker med tops som doppas i vatten. Någon som fokuserat restaurerar de gamla plastgrejjerna samtidigt som den ställer sig upp och dansar om rätt låt kommer på radion.

Om jag känner mig stel kan jag själv initiera en dans. Ofta från någon musikvideo som Ida visat på nätet. (Som Berghs-elev spendrar man underskattningsvis 68% av skoltiden på Youtube).


För några veckor sedan visar Ida skådespelaren Will Smith's 12-åriga dotter Willow Smith's första video. Från hennes debutalbum.

(Sådan far sådan dotter. Det är intressant med genetik). 

(Det känns bra att min undercut nu växt ut till en page).

Jag tittar och märker att jag gapar. Funderar på hur jag ska reagera. Jag känner mig dum. Jag tycker videon är ashäftig.

Att 12-åringen på skärmen är ashäftig. Att hon sjunger bra. Att hon dansar coolt. 

Samtidigt tänker jag på att jag är emot att barn klär, sminkar och rör sig som vuxna poledansare. Jag känner mig vilsen och konfunderad...

För sent. Låten fastnar som klister på hjärnan. Jag spelar den om och om på jobbet tills Sandra inte orkar mer. Jag bestämmer mig för att Frances kan få lyssna på den, men inte titta på den. Är det bra tänkt? 

Lördagkvällen. Jag berättar för Fralle om en låt som heter "Jag piskar mitt hår bakåt och framåt". Vi sätter på Spotify och kopplar in radiohögtalarna. 

Jag försöker nu dansa som 12-åriga Willow (fast med censurerad koreografi). Frances försöker dansa som 35-åriga Helena. Ingen av oss dansar likt.

Håren är utsläppta och piskas runt. Jag har tjockt. Hon tunnt och flygigt.

Efter tre minuter går var och en tillbaka till sitt. Jag till soffan och Fralle till topsen, brandbilen, flygplanet och skolan.

Frances blir många gånger en ursäkt för att vuxna (moi?) omkring henne ska få legitimitet att göra sådant som de utan hennes närvaro annars kanske skulle anses för gamla / larviga för att göra.

Skriver och skriver på datorn. Nu har Frances tröttnat på restaurering. Hon sitter på golvet och klipper i olika tidningar. Hon ska göra ett collage. Hon reser sig och kommer fram till soffkanten med lilla gula saxen i handen.

- Helena...får jag klippa ditt hår...?

- Näe...det får du inte (ignorerar henne och forsätter skriva för att verka bestämd)

- Men jag vill det...

- Det vill du säkert, men det får du inte.

- Men, men...du får ju alltid klippa mitt hår! Då kan väl jag få klippa ditt hår? EN GÅNG i alla fall...!? 


(nu är hon upprörd och tänker antagligen på att jag beter mig orättvist)

- Fraces. Jag brukar klippa din lugg ett par centimeter när den blivit så lång att du inte ser något. Hade jag haft lugg hade du fått klippa den. Men nu har jag tyvärr inte det. 

Nu förstår hon ingenting. Varför får vuxna bete sig själviskt och orättvist? Den kliar i hennes små händer av lust att få klippa lite hår.


Plötsligt börjar hon stört-gråta med ansiktet ner i soffan.

- Seriöst, vad gör du? Hallå? Gråter du för du inte får klippa mig? Jag går inte på det där så du kan sluta gråta.

Klappar henne på huvudet för att få kontakt. Fralle tittar upp. Ansiktet är blött av tårar, ögonen är grumliga. Ur näsan rinner gråt-snor.

- DUMMA DIG... (fruktansvärt besviken)

- Jag är inte dum. Försöker du manipulera mig nu? Vet du vad manipulera betyder?

- Nä det vet jag inte! (hög snyftning med gråt-darr på underläppen)

- Det betyder att du låtsas-gråter för att få mig att tycka synd om dig så att jag ska känna mig taskig och till slut låta dig klippa mitt hår.

Frances tänker så koncentrerat på vad jag säger att hon nästan ser vindögd ut.

- Vet du vad krokodiltårar är?

- Vaddå krokodil..?

- Tårarna som du precis pressade ut på soffan, kallas krokodiltårar. Tårar som kommer av låtsas-ledsenhet, med syftet att de ska hjälpa dig att få mig till att göra som du vill. Man säger att krokodiler låtsasgråter för att locka till sig bytet. Förstår du vad jag menar?

- Det är INTE krokodiltårar!

Nu begår jag mitt vanliga idiotiska misstag. Som mest drabbar Andreas och Ida. Jag faller för krokodil-tricket och låter Frances få som hon vill.

- Ja, ja, ja, okejdå.


Gråtet upphör tvärt och byts ut till ett halvgalet skratt.

Jag tvinnar en hårslinga och håller den rakt ut. 

- Här, klipp av den här.

- Hela??

- Ja ja, klipp rakt av var du vill bara.

- Hahahah Mathias! Kolla! 

Mathias ligger i andra delen av soffan med gitarren på magen och plinkar som vanligt. Frances håller upp bytet i triumf och fyrar av ett brett leende. Mathias skakar på huvudet.

- Mera!

- Mera vad? 

- Mera hår, jag vill klippa mera hår!

- Oh nej...du får klippa en tofs till, sen räcker det, okej? Säg efter mig "okej sen räcker det".

- Okej! Sen räcker det. Jag lovar att sluta tjata sen.

- Bra.

Tvinnar ytterligare en lång test som Frasse klipper av. Hon lägger den på ett vitt papper. Hon breder ut håret i en form. Hon säger att hon ska limma en frisyr. Snart står hon framför mig med huvudet lätt på sned.

- Helena, det fattas hår. Det räcker inte till min teckning, jag måste ha mer. Får jag det? 

- Glöm det.

- Men jag måste!

- Nu räcker det! Nu tänker jag inte ge med mig. Punkt slut. Du verkar ha tappat minnet. Du lovade nyss att sluta tjata.

Frances ger mig onda ögat och försvinner in i sovrummet med gula saxen. Jag misstänker att hon är på väg att göra sin första jag-kan-själv-klippning. Ligger kvar och skriver och funderar på om jag ska gå upp och hindra henne eller om jag ska jag låta henne hållas.

Jag låter henne hållas. Mathias plinkar förstrött. Han har inte noterat vad som håller på att ske. 
Efter ett par minuter dyker Frances upp igen. Hon har gula saxen i handen.

- Titta Helena! Jag har klippt mig. (En hårtest högt upp på hjässan fattas. Hon ser glad ut).

- ...ehh, jättefint, men om du ska klippa mer lugg ska du bara klippa av en kort bit, inte så långt upp, okej??

- Okej, jag ska det.

Frances försvinner. Mathias tittar nu förebrående på mig. 

- Vad är det? 

- Har du koll på vad hon gör?

- Nej, eller ja, hon klipper sig antar jag?

- Är det så bra?

- Bra och bra, om hon vill klippa sig tänker jag inte stoppa henne. Gick inte du igenom en klipp-dig-själv-fas? Gå och kolla själv, om du tycker det är dumt?

Mathias rör sig inte. Tre minuter senare. Frances dyker upp ur intet. Hennes lugg är GONE.

För sent drabbas jag av ångest. Jag tänker att det är kört. Hon kommer hon bli mobbad av alla tjock-håriga dagisluggar. 





Tänk om hon blir utstött och skrattad åt och det är i så fall mig och mitt dåliga omdömes fel. Hur kunde jag låta detta hända? Idiot. Vad ska mina finansiärer tycka om mig? När jag har krökt ett hårstrå på deras första barnbarns huvud? Mig som de dessutom gett 20 bananer i förtoende. 


Frances ser glad och exalterad och galen i håret ut. Hon väntar spänt på att jag ska säga något. Jag funderar febrilt på hur jag ska hantera situationen.

- ...wow Frances, jättesnyggt!
Frances skruvar nöjt på sig. 
- Tack..
- Testarna som är kvar lite här och var kanske vi ska klippa av?
- Nej, jag vill ha lite kort och lite långt. Jag tycker det är fiiint.
- Okej, vi väntar och ser vad mamma säger om det imorgon.

Tar en bild med mobilen och skickar till Ida.

Jag tänker. Frances verkar verkligen tycka hon är jättefin. Det tycker jag också. Med det är inte säkert 30 dagisbarn tycker likadant. Om någon skulle säga till henne att det är fult skulle hon förmodligen bli knäckt. 

Jag hoppas för Frances och min egen skull att ingen dum-ärlig liten person imorgon på dagis råkar säga vad den tycker utan att tänka på konsekvenserna för mottagaren. Som jag själv kan göra...

SLUMPEN ÄR OUTGRUNDLIG

En dag i januari på Folkungagatan, kommer jag på vad bloggen ska heta.

Två veckor senare sitter jag som vanligt på Tradera och letar 70-tals saker. Denna kommer upp. Jag inser att jag läst den när jag var liten. Kommer väl ihåg bilderna. Köper den. 155 spänn. Dyrt. Skit samma.

Boken dyker dock inte upp. Jag kontaktar säljaren. Hon har glömt att skicka den. Förra veckan kom flera Tradera-avier på posten. Tänker att bull-boken förhoppningsvis är en av dem. 

Igår på Ölandsgatan, på väg till Ringen för att hämta ut paket. Telefonen plingar till. Sms från Bella. Hon har skickat en bild som kommer upp på displayen:

(SMS-Konversation mellan mig och Bella)

- Vad är det där för bild? 

- Hittade den nu. Ser du vad vi läser?!

- ...OMG, jag har ju köpt den! Är på väg till Ringen nu nu nu för att hämta ut den, vad är oddsen för det?

- Sjukt... 

- Trés strange indeed.

- Måste betyda något? Att det ska bli andra bullar?

- Antar det..!

Tror det är den. Ska öppna och kolla med Smulis ikväll.

NÄR JAG SER DENNA KVINNA VILL JAG VARA MAN

Jag skäms när jag säger det, eftersom jag alltid tyckt att bloggar varit meningslösa, men att blogga är det skojigaste jag gör. Det är så roligt jag måste skratta.

Samtidigt har det ibland varit stressande. Stressigt för att jag inte har haft tid. Det har stört mig. Att jag inte haft tid och att jag blir stressad av att inte ha det. Men vem vill följa en blogg som står still?

Att jag är perfektionist och långrandig förvärrar. För en vecka sedan började jag skriva ett inlägg om barn och hår. Det är nu en kilometer men fortfarande inte klart.

Tills det blir klart, kommer här ett in between-inlägg:

Jag försöker jobba bort min ängslighet. Ängslighet är något jag känner mycket starkt emot. Att man är rädd och orolig för vad andra ska tycka. Men det är svårt att stå emot och inte bli påverkad av vad som anses rätt och fel. Som tex att gå omkring med håriga ben.

1994 bodde Bella i Australien. När hon kom hem spelade hon en låt som hade varit populär downunder. Hon hade inte fattat att Rednex var en svensk grupp och att ingen svensk med värdighet skulle våga erkänna att "Cotton eye joe" var en jädrans bra dänga. Jag gav henne skit för det.

Det var taskigt och ängsligt gjort av mig som egentligen också tyckte den var rätt festlig.

(Tänk att detta också blev ett långt inlägg. Måste gå i kognitiv terapi för långdragenhet)

Tillbaka till inlägget. Jag hade gamla knas-musik-kanalen VH1 som sällskap härom kvällen. En 22-åring dök upp och förförde mig. Hon sjöng om olycklig kärlek. Han har gått vidare. Inte hon.



Framträdandet består av en röst och ett enkelt piano-klink i bakgrunden. Spelade den för Mathias tre gånger. Han kände ingenting. Tänk att man kan känna så olika. Jag känner så mycket när jag lyssnar på den. Högt högt högt.

(Du måste alltså lyssna jättehögt annars ger den bara en ljummen effekt. Lurar funkar också).



(Lägger upp texten ifall du, som jag, vill sjunga med)
I heard that you're settled down,

That you found a girl and you're married now,

I heard that your dreams came true,

Guess she gave you things I didn't give to you,

Old friend, why are you so shy?

Ain't like you to hold back or hide from the light,

I hate to turn up out of the blue uninvited,

But I couldn't stay away, I couldn't fight it,

I had hoped you'd see my face,

And that you'd be reminded that for me it isn't over,

Never mind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead, yeah,

You know how the time flies,

Only yesterday was the time of our lives,

We were born and raised in a summer haze,

Bound by the surprise of our glory days,

I hate to turn up out of the blue uninvited,

But I couldn't stay away, I couldn't fight it,

I had hoped you'd see my face,

And that you'd be reminded that for me it isn't over,

Never mind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Nothing compares,

No worries or cares,

Regrets and mistakes, they're memories made,

Who would have known how bittersweet this would taste?

Nevermind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Nevermind, I'll find someone like you,

I wish nothing but the best for you, too,

Don't forget me, I beg,

I remember you said,

"Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead,"

Sometimes it lasts in love,

But sometimes it hurts instead.